RESEBERÄTTELSE FRÅN INDIEN

Jag ska nu skriva ner lite från vår adoptionsresa till Delhi i Indien.

Men först lite information om oss:
Jag (Lisa) och min man (Nisse), hade bestämt oss för att adoptera ett barn från Indien eftersom det räckte att en av makarna reste, sedan passade våra uppgifter bäst in på Indien också.
Vi bestämde att jag skulle resa och ta min väninna Anneli med, vars högsta önskan alltid varit att resa till Indien.
Så det passade bra. Vi fick barnbesked den 9 augusti 1995, vi hade blivit föräldrar till en liten flicka som hette Shobha
som var född den 13 maj 1995.
Shobha betyder något vackert, fint att visa upp fast det har större innebörd än så.


Här är det första kortet vi fick av Shobha 2 1/2 månad är hon.

Nu började pappersexercisen, men det var bara roligt tyckte jag.
Så kom äntligen den stora dagen den 22 nov -95. ringde de från AC och sa att nu kunde vi boka resan för Shobhas pass skulle vara klart den 15 dec.

Jag ringde Anneli och sa till henne att komma hit för nu skulle vi till Resecenter och boka resan.
Jag grät av lycka under hela tiden som jag pratade med henne. När vi kom ner till stan och skulle boka
resan så hade dom stängt 5 minuter tidigare, så det var bara till att åka hem och vänta till nästa dag.

Men det var nog det bästa för då hade jag lugnat ner mig en del och kunde hålla mej lite mer på jorden än dagen innan.
Det var svårt att boka resan för det var fullt på alla flygbolagen, så vi fick stå på reservplats på 2 bolag, men vi kom med Brittish Airways den 8 dec och skulle hem den 22 dec.

Det var OK för dom att vi hade övervikt i bagaget eftersom det räknades som biståndsmaterial, vi hade kläder
och leksaker med till barnhemmet.

Frukost på Landvetter innan avresan. Planet skulle gå någon gång på morgonen från Göteborg Landvetter, vi skulle mellanlanda i London och fick ett par timmar där, men det var nästan den tiden det tog att förflytta sig till nästa gate,
vi åkte buss i mellan det var en enormt stor flygplats, men vi kom rätt i alla fall.

När vi kommit fram till vår gate så satte vi oss på en restaurang och åt middag, sen gick vi bort och satte oss för
att invänta ombordstigningen. Så klev vi på planet som skulle ta oss till Delhi, det var ett jättestort plan vi trodde
aldrig att det stora skulle kunna lyfta men det gick bra, jag har aldrig sett ett så stort plan någon gång.

Det tog ca 9 timmar tror jag, för jag tappade räkningen för varje tidzon vi åkte igenom.
Vi landade i Delhi vid 8-9 tiden på morgonen den 9 dec. Vi fick lite panik på flygplatsen för det var otroligt
mycket folk och så luktade det så konstigt att vi trodde att det var avgaser från planet, men det luktade likadant
hela tiden men vi vande oss. Det var avgaser blandat med kryddor och mat och lite annat.

Vi hade fått reda på att vi skulle hålla i våra väskor för annars kunde man helt plötsligt ha flera bärare,
och att alla då skulle ha betalt så man skulle se till att det var en bärare. Men vi såg inte till en enda,
så vi trodde att vi fattat fel.

När vi kom ut och hade växlat till oss lite pengar så gick vi och beställde en förbetald taxi som vi blivit
rekommenderade att göra, för att minska risken för att bli lurade. När vi betalat taxin i luckan och fått ett
kvitto men DÅ kom bärarna som vi inte trodde fanns.

Vi lät en kille hjälpa oss med väskorna, under tiden stod taxikillen och tittade på med armarna i kors för att riktigt
demonstrera att han inte tänkte hjälpa till med packningen.
Bäraren hade verkligen jobbigt för väskorna fick inte plats utan han fick binda fast dom på taket. När han var klar så
sa han att han skulle ha 100 rps, vi försökte förklara för honom att det tänkte vi inte gå med på, vi hade ju hört
att högst 5 rps var rimligt.

Men vi klarade inte av trycket så vi gav med oss, när vi kom fram till vårt hotell Siddheart då sa taxikillen att han skulle minsann också ha 100 rps, vi sa att taxin redan var betald, och det sa han att det stämde men eftersom bäraren fått 100 skulle han också ha det. Vi betalade snällt, det kändes svårt att neka honom vi svenskar är ju inte vana vid att pruta och vara hårda.

Vårt hotell var verkligen fint, men det var mycket liv och rörelse utanför som man inte var van vid hemifrån, bla. så hade dom en egen taxistation som var utanför vårt fönster och dom ropade via högtalare från hotellingången när någon ville ha taxi så hördes det i ett litet hus nedanför vårt fönster.

När vi installerat oss så ringde jag till AC`s handläggare i Delhi, vi bestämde att hon skulle komma och hämta oss
med taxi kl. 15 så vi hann med att vila oss lite för det skiljer + 4.5 timmar.
Vi fick en rejäl start i trafiken för det var mitt i rusningen som vi skulle till Old Delhi från New Delhi, när vi stannade
för rött ljus så kom en man och tiggde pengar av oss i bilen. Handläggaren sa att vi skulle titta åt ett annat håll,
vi hann inte med att vända bort huvudet så det kändes tungt att se detta. När vi väl var framme på barnhemmet
så gick vi in till spädbarnsavdelningen för att träffa Shobha för första gången. Vid grinden in till gården så stod ett
gäng barn och hälsade på oss, dom höll ihop sina händer och sa: "namaste". Vi skulle ta av oss skorna innan vi gick
in på avdelningen, så när vi kom in pratade handläggaren med en av ayorna och förklarade vilka vi var.

Jag fick inte ta Shobha meddetsamma för ayan gick runt med henne hela tiden, samtidigt försökte handläggaren
förklara att jag var Shobhas mother. Ayan höll på med Shobha hela tiden torkade henne i ögonen, skulle byta kläder m.m.
Tillslut la hon ner Shobha i sin säng och då fick jag vara snabbt framme och ta upp henne.

Nu fick jag äntligen hålla dig för första gången.

Vilken känsla det var, samtidigt som det var svårt att fatta att detta var mitt barn, denna underbara lilla varelse var
verkligen min eller vår får man väl säga fast mannen var hemma i Sverige. Det kändes mycket konstigt att helt plötsligt
sitta med detta efterlängtade barn i min famn, jag reagerade lite konstigt för jag hade förberett Anneli på att jag skulle
nog böla så jag kanske kunde dränka hela barnhemmet, för jag hade ju haft tid till att fundera på hur kommer jag att
reagera när jag väl sitter på Palna med vårt barn.

Jag trodde ju att jag skulle bli så rörd att jag skulle kunna dränka hela barnhemmet, men när det väl kom till kritan så
reagerade jag inte så utan jag blev saklig. Handläggaren blev utsatt för frågesport, jag ville veta allt, hur många barn
fanns det där, hur gamla var dom, vad hände med dom som inte blev adopterade osv.

Anneli skulle sköta videokameran hela tiden som vi skulle vara där eftersom inte Nisse var med så skulle han få
möjligheten att få en liten inblick i vad som varit Cecilias (hon heter det nu) första hem under hennes första 7 månader.
Samtidigt skulle allt dokumenteras för Cecilias skull så hon hade något att se när hon blev så stor att hon förstod lite av
vad det handlade om.

Något som också var konstigt var att jag inte vågade gosa och gulla med henne, jag hade tagit med en skallra och den
vågade jag inte ens ta fram första gången för jag var rädd att dom skulle tycka att jag var knäpp och tycka att dom inte
ville lämna ut Cecilia till mig. Det är ganska konstigt att man kan bli sådan. Jag satt med henne i mitt knä och pratade,
förlåt intervjuade kanske jag skulle säga medan Anneli filmade.

Handläggaren rekommenderade en taxikille för oss, vi kunde hitta honom vid ett hotell som hett Imperial. Alla hotell var
bokade som AC rekommenderat bara för att det var jul tid och då åker alla Indier hem till Indien, därför fick vi ta ett
annat. Men på söndagskvällen tog vi en sväng till Imperial och tog en bit mat där innan vi letade upp taxikillen.


Här sitter vi på Imperial och äter, skål på er.

Han ville väldigt gärna ta hand om oss så vi bestämde att han skulle hämta oss på vårt hotell nästa dag.
När vi kom hem till oss så kom vi på att vi inte bestämt något pris med taxikillen, men vi sa att han lurar nog inte oss
eftersom han kände handläggaren och en del andra på AC.

Vi bestämde oss för att gå en runda utanför Imperial och kolla läget för det såg ut som det var marknad av något slag.
Vi såg jättemycket underbara saker som vi ville ha men vi blev så stressade av att hela tiden ha folk som sprang
efter oss och nästan tvingade oss att handla.

Det var knappt att vi kunde göra ett överslag i räkningen för att se om priset var det rätta, vi blev så stressade att Anneli
köpte ett backgammonspel i miniformat som var gjort i sandelträ. Det var jättefint men hon betalade för mycket,
dom gick och drog i oss hela tiden så vi vände och gick tillbaka, så taxikillen körde oss hem.

På hotellet var det en jättetrevlig doorman som hade koll på oss hela tiden, han visste om att vi hade vår egen taxi,
när vi kom ner i foajén så ropade han på oss att taxin var här. Vi var på väg att gå bort till parkeringen där taxin stod,
men killen stoppade oss vi skulle stå kvar på trappan. Han körde ända fram till trappan så vi klev rakt in i bilen utan att trampa på marken.

Något som vi lade märke till var att taxikillen var aldrig försenad utan tvärtom han var alltid väldigt tidig, det kändes
ibland som om han sov på parkeringen för att kunna hålla tiden. Men så var det inte, men kom vi ner ½ timma innan vi
skulle iväg så ropade vår doorman att taxin var här. Han körde alltid olika vägar till och från barnhemmet och talade om
allt vi såg vad det var för något, vi videofilmade dom flesta taxiresorna men inte en enda ko har kommit med,
ändå var det massor med kor på gatorna, det är helt otroligt men sant det enda djur vi fått med är en papegoja som flög förbi fönstret på vårt hotell.

Vi såg en hund som fick valpar i en gatukorsning bilarna körde bara förbi henne, den fick ligga kvar i korsningen,
vi såg också grisar och elefanter. När vi åkte förbi regeringsbyggnaden var den full av apor som klättrade på väggarna.
Det var rörelse hela tiden, det fanns nog inga trafikregler mer än tuta och kör så fort du vågar och kan, folket sprang
ut mitt framför bilarna och bilarna visade ingen tanke på att sänka farten, som vi gör här utan dom bara tutade och körde.

När vi åkte taxi i rusnigen så fick vi ha schalar över mun och näsa för det var så mycket avgaser att vi knappt kunde andas. På kvällen när man snöt sig var pappret alldeles svart, det pep i luftvägarna som om man var astmatiker.
På måndagen när vi kom till barnhemmet gick vi in på kontoret och lämnade väskorna med sakerna och föreståndaren
var en mycket varm och gemytlig kvinna som vi tyckte mycket om.

Jag var så hes att jag inte kunde få fram många hörbara ord, då sa hon att jag måste gurgla halsen med något som hette
Disprin, annars skulle jag inte få träffa Shobha för smittorisken jag försökte förklara att det var säkert för avgaserna här
men det ville hon inte lyssna på.

Vi fick gå in i besöksrummet och vänta, efter en lång väntan kom en aya med gurgelvattnet. Jag gick in på toaletten för
att gurgla mej, toan var väl fin men stolen var så full med vatten att det nästan rann över och svarta fotspår på golvet,
när jag hade gurglat klart så råkade jag titta i silen på golvet där låg 4 lurviga stora larver av okänd art.
Jag kom kvickt ut därifrån och Anneli var framme med kameran och fick dokumenterat dessa varelser.

En stund senare kom ayan in med Cecilia till mej, hon hade mycket kläder på sig fast att vi tyckte att det var varmt där,
hon hade 3 tröjor och en overall och en mössa och ovanpå det var hon invirad i en filt.

Jag tycket det var synd om henne för hon var varm, men vi vågade inte klä av henne för vi visste ju inte hur personalen
ställde sig till det. Som sagt var jag rädd att jag inte skulle duga för personalen, man vill ju visa sig från sin bästa sida
och inte göra något som dom inte tycker om.

Ayorna var väldigt trevliga, tyvärr gick det inte så bra att prata med dom för dom var inte så bra på engelska,
det var en tjej som var bra på engelska så hon kom med Cecilia och förklarade samtidigt hur mycket hon åt och hur
ofta så skrev hon ner på en lapp vilken sorts mat jag skulle köpa med hem. Barnhemsföreståndarinnan sa att det var
bättre att jag köpte mat genom dom så blev det säkert rätt, det tyckte jag kändes väldigt bra för då visste jag också
att det blev rätt för det är ju inte lätt att ge sig ut och försöka få tag i något som man inte ens vet hur förpackningen
ser ut.

Det fanns en vagga utanför barnhemmet som dom la barnen i och när det kom ett barn i vaggan så gick en signal
inne på Palna och då gick det ut en som hämtade in barnet, så det var inte fråga om att låta ett barn bli liggande tills
någon hittade barnet.

Jag och Anneli var ute och strosade en kväll efter maten, det var en upplevelse att se livet så nära inpå,
det var toaletter på gatan som var uppmurade som små labyrinter och där bakom gick dom och gjorde sina behov.

En dag när vi åkte med taxikillen så satt en och skötte magen i rännstenen, då undrade man vilket håll man skulle titta åt.
AC´s handläggare tog med mig till Connagt Place, för Cecilia var för liten för dom kläderna som jag hade tagit med till
hemresan. Vi hittade några jättefina kläder, men allt var smutsigt om man strök med fingret över hyllor eller galgar till kläderna så blev man kolsvart om fingret.

En annan dag körde taxikillen oss till Cottage Industri (bomullshuset) där fanns enormt mycket att titta på och handla
också. Jag köpte en fin Indisk dress till Cecilia, och vi försökte även att hitta till oss själva, men det gjorde vi inte.

Nu efteråt har vi fått reda på att man köper tyg och går till en skräddare som syr upp kläderna åt en.
Att handla var en upplevelse bara det, för när vi hade varit på smyckeavdelningen och pekat ut vad vi ville ha så trodde
vi att vi skulle betala och få varan.

Men så var det inte, dom skrev ut ett kvitto som vi fick och allt vi köpte gick dom iväg med.
Vi skulle spara alla kvitton tills vi var klara med shoppingen, då gick vi till en kassa som tog betalt och stämplade kvittona, sedan gick vi till en annan kassa och visade upp kvittona och då plockade dom fram våra grejor. Detta system tyckte vi i början var jätte krångligt men efter ett tag kom vi på att det var jättebra för vi behövde inte bära omkring på en massa grejor förrän vi var klara att åka igen.

När vi var klara gick vi, förlåt vi sprang, över gatan till hotell Imperial med hjälp för taxikillen väntade på oss där,
han frågade oss om det var OK att han väntade där för hans kompisar var ju där. Han tillhörde egentligen Imperials
taxistation, för vi var ju där och frågade efter honom från början.

En annan dag när han kört oss till shoppingcentra så hittade vi knappt inte honom för han stod inte på samma ställe
som vi lämnat honom. Dom hade ett konstigt system för parkering, dom parkerade med näsan mot trottoaren och sedan
var det 2 bilar till bakom. Taxin stod ytterst när vi lämnade den så vi gick ju och tittade sist i kön hela tiden,
tillslut stod taxikillen och hoppade och vinkade för han hade ju sett oss.

På parkeringen var det två killar som hjälptes åt med att flytta bilar, alla lämnade sina bilar olåsta, så när den kom som
hade bil 1 eller 2 och skulle ut så flyttade dom undan bilarna eller bilen som stod ytterst så kunde den köra iväg.
Sedan rullade dom in dom andra bilarna igen, det var därför taxin hade hamnat innerst och det visste inte vi när vi
lämnade honom för att gå och shoppa. Vi köpte mycket trägrejor som var fantastiskt fina, vi köpte även en del schalar
och smycken.

Anneli fick matförgiftning natten innan lucian, vi hade varit noga med att kolla vattenflaskorna vi köpte så att dom
inte var återanvända med inhemskt vatten. Men det var nog maten, troligtvis från hotellet. Det var aldrig fullt där och vi
hade hört innan att man ska äta där det är stor omsättning på maten, men vi trodde att vi var säkra på hotellet för vi åt
alltid där. På natten började Anneli må pyton, så på morgonen gick hon med på att jag ringde hotellets läkare,
det tog en ½ timme innan han kom för det var tidigt på morgonen så det var rusningstrafik sa han.

Det var en mycket bra läkare, det första han sa när han kom in var: Hello I´m your guardian angel.
Han gav Anneli en spruta och direkt slutade hon att kräkas, hon fick också tabletter mot diarrén och några andra piller
som hon behövde. Anneli kollade medicinerna med hennes egen läkare hemma i Sverige när vi kommit hem och han sa
att det var helt OK med dom medicinerna.

När Anneli vilat upp sig lite, hon fick ligga hela dagen, så jag tog taxin till Palna och det kändes väldigt bra att ha någon som jag litade på och kände mig trygg med för det kändes onekligen lite nervöst att ge sig i väg själv. Dagen efter att Anneli vilat upp sig lite grann så åkte hon med till barnhemmet igen och barnhemsföreståndarinnan var väldigt mån om henne att hon skulle må bra och inte anstränga sig.

Vi pratade med henne om hon trodde att det skulle gå att boka om resan så vi kanske kunde åka hem den 16-17 Dec.
istället för den 22 Dec. Hon trodde att det skulle lösa sig om vi själva tog hand om pass och visum för Shobha på
ambassaden. Vi frågade AC´s medarbetare om hon kunde hjälpa oss och det gjorde hon, hon åkte med till ambassaden
och förklarade läget, så vi fick passet och visumet den 15 Dec., sedan åkte vi till Brittish Airway och bokade om resan,
vi kunde åka på kvällen den 16.

Det tyckte vi lät bra för Anneli var helt slut och hade ingen glädje av resan, vi hann inte göra en enda utflykt av det vi
hade planerat, men sa att blir det fler barn så gör vi det då i stället. Barnhemsbilen kom till hotellet och hämtade oss en
halvtimme före utsatt tid, en aya satt fram med Cecilia och vi fick sitta bak med en annan aya och vi var nervösa hela
tiden för chauffören gjorde vilda omkörningar så vi trodde att han skulle krocka ett par gånger.

Vi hade fått mediciner med till Cecilia för dom sa att hon hade TBC och vi fick även medicin som vi skulle ge henne för att
hon skulle sova på planet, men det vågade vi inte för tänk om hon fick för mycket.

Hela resan hem gick jättebra, Anneli och Cecilia sov hela vägen hem på planet.
Jag hade en premiär på planet, är det någon som bytt blöja för första gången och dessutom på en flygtoa?
Jag hade aldrig bytt blöja innan på en så liten och definitivt inte gjort det ensam och absolut inte på flygtoa mitt i natten.

Jag tog Cecilia på ena armen och blöjväskan på den andra, sedan gick vi ner i gången och eftersom det var natt sov alla,
men inte när vi kom för på bägge sidorna slog jag till dom.
På ena sidan med Cecilia och andra med väskan, sedan var det toan och där fick jag snart klart för mig att det var en hylla
man fällde ner från väggen och la henne på den och jag fick arbeta med en hand nästan hela tiden för jag vågade inte
släppa henne för jag visste ju inte hur mycket hon rörde på sig.

Men det gick jättebra förutom att blöjorna var för stora, men det är en annan historia. Jag är glad att jag tog med mig en
sulky att köra Shobha i annars hade det inte varit så lätt för det hade varit besvärligt att bära henne i t.ex. lift och ha allt
handbagage också att hålla reda på.
Sedan var det bara flygresan kvar mellan London och Göteborg samt bilresan hem till Halmstad kvar det tog ca 1 dygn att göra denna resan.


Här träffas far och dotter första gången.Första träffen med pappa på flygplatsen gick jättebra men det är också en annan historia. Nu har vi varit i Calcutta också och hämtat en pojke, så det blev inte så att vi fick göra om resan till Delhi mer än att mellanlanda där.