En presentation om mig själv kan bli ganska rörig men vi tar en sak i taget



Jag föddes 1965 i Norrland av en magmamma


Idag är detta kommunhuset i Sundsvall, då var det sjukhus



När jag var nyfödd flyttades jag över till detta spädbarnshem, idag är det något företag som hyr in sig här.

när jag var 6 månader kom jag till skånelandet till mina blivande föräldrar A och A.
Jo det är som så som ni säkert redan räknat ut att jag är adopterad. Detta är inte något jag sörjer utan
tvärtom är evigt tacksam att min magmamma B hade mod och styrka att kunna lämna sitt barn.


Här är första träffen med pappa :-)

Låter det hemskt tycker ni?
Läsa eller höra någon säga så att man är glad över att blivit lämnad!?!?
Orsaken till att jag kan uttala mig om detta är att jag har träffat nästan alla mina biologiska anhöriga och gillar
verkligen allihopa. MEN jag hade inte fått det liv jag fått OM jag inte blivit lämnad, detta säger jag med vetskap
om att jag idag är väldigt trygg i mig själv tack vare mamma och pappa som hela tiden stöttat mig genom mina
processer under uppväxten.

Mamma och pappa stöttade mig hela vägen igenom mina kontakt försök med biomamma och även den tiden jag
sörjde att biomamma inte kunde av olika anledningar ta kontakt med mig. Anledningen till att jag sörjde var nog
för min rädsla att bli kidnappad i högstadiet av mina biosläktingar på nåt skumt aliensätt *S*

MIN RÄDSLA FÖR ATT BLI KIDNAPPAD

Jag minns när jag gick i högstadiet och fick en personlig kris eller en sorts rädsla, att bli bortförd så jag bar alltid mitt
pass på mig för säkerhets skull.
Om mina biologiska föräldrar ( jag kommer att skriva: Bi-för , Bi-mor och Bi-far) skulle kidnappa mig skulle jag kunna
rymma och visa att jag inte tillhörde dem. Jag ville inte under några omständigheter lämna mina föräldrar.
Så min mamma fick övertyga mig varje morgon innan jag gick till skolan att ingen skulle ta mig ifrån dem.

Denna bit lade sig efter ett tag men jag minns min fruktansvärda oro och ångest för att inte få vara hos dem jag
älskade, min mamma och pappa. Bi-mor var 16 år när jag föddes och hade således ingen möjlighet att ta hand
om mig det visste jag ju ,men nu var hon ju äldre och hade kanske ändrat sig.

Mamma och pappa har hela tiden haft ett enormt tålamod och förståelse som t ex att de aldrig har undanhållit
sanningen. När jag var ca tre år var det ett program på TV om adoptivbarn. De satte sig då i soffan med mig och
förklarade att så här du kommit till oss, fast du är född i Sverige och inte i Korea. Jag har alltid vetat om min
bakgrund och varit stolt över att jag är adopterad och älskad av min familj. De största kriserna jag haft är som
sagt rädslan för att bli övergiven av mina adoptivföräldrar men dem har aldrig antytt att något sådant skulle ske.
Sedan följde tonårstiden som för andra ungdomar. Under hela min uppväxt har vi alltid kunnat prata om min
bakgrund och det lilla vi vet om adoptionen i sig och att söka sina rötter.

Mitt liv som skåning tog slut när jag var 6 år. Då flyttade vi från Simrishamn till Halmstad och där började jag
lekskolan. Mitt största minne från lekskolan är att alla frågade vad jag sa... det var så utbredd skånska jag pratade
så dom stackarna fattade inte mina uttryck :-)

M min kusin fick sin första kärlek i min lekskolekompis som heter O, M är 2 år yngre än mig så hon var 4 år och
vi har foto från en luciafest i lekis där O sitter på bänken och håller armen om M :-)

O bodde i huset jämte min mormor och morfar och M bodde i huset bakom mormor så därför var O och M naturligt
kända för varandra och därmed var O lycklig över att M var med på lussefesten.

Ja vilka minnen man har från barndomen, jag minns att alla sa hur lika jag och mamma var. När och om vi berättade
att jag var adopterad berodde på vilken situation och vilka personer det rörde sig om. Mamma var inte den som "hängde"
ut biomamman utan försvarade istället henne om det kom på tal nåt negativt. Nu kan jag inte komma på att det
någonsint nämnts något negativt om mina bioanhöriga så därför kan jag inte ta nåt exempel heller.

Folk blev där i mot oerhört chockade över att jag var adopterad, det syntes ju inte eftersom jag är svenskadopterad.
Jag har hittills gått genom livet med en stolthet över att vara adopterad och känner så fortfarande. Mamma och jag är
väldans lika varandra säger dom som vi stöter på.

FÖRHÅLLANDET TILL MINA FÖRÄLDRAR

Jag anser att jag har haft en mycket trygg och kärleksfull barndom, en uppväxt som jag antagligen inte fått om
jag inte blivit lämnad på barnhemmet. Jag har haft förmånen att få resa mycket, något som jag vet idag inte hade
blivit av om jag fått stanna kvar i det biologiska hemmet.

Jag blev bortskämd med mycket kärlek och givetvis fick jag prylar men inte till någon överdrift. Ibland var det nog
frustrerande för pappa att jag tjatade på honom att jag skulle med på än det ena än det andra, kanske var det för
att han var yrkesfiskare och att jag inte träffade honom så mycket, så därför tog jag alla tillfällen i akt att vara med
honom.

Men ibland går det inte att ha barn med sig och det fick jag acceptera fast det var svårt, för jag ville ofta följa
med honom ut med båten. Det fick jag göra när vi flyttat till Halmstad och jag blivit större.

Det var jättemysigt på tidiga sommarmorgnar när pappa kom och väckte mig och sa att nu var det dags. Jag satt
i givakt för jag visste att om jag somnar igen så åker pappa utan mig. När solen gick upp så tuffade vi ut med trålaren, när jag blev trött så bäddade pappa åt mig i fören och där sov jag gott. Sen fick jag vara med i hytten och styra efter
kompassen och när jag blivit säker på min sak så gick pappa ut till de andra på däck och hjälpte till med näten.

Ville jag något så tutade jag på honom och då kom han eller farfar. De hade båten tillsammans och hade några
anställda och där stod jag som en kung i hytten och hade koll på näten så att jag inte körde över dem och att jag
styrde efter rätt grad på kompassen. Inte undra på att pappa var min idol eller hur? Fortfarande så älskar jag havet
och kan inte tänka mig att flytta från kusten. Det är en enorm frihet att vara på sjön och pappa tyckte alltid att det
var roligt när folk frågade vad jag skulle bli när jag blev stor. Alltid blev svaret ; fiskare. Pappa var ju som sagt min
stora idol och då ska man ju göra allt likt honom.

ATT FÅ KONTAKT MED DEN BIOLOGISKA BITEN

När jag var 18 år ville jag skriva brev till min Bi-mor, då hjälpte mamma mig med vad och hur jag kunde skriva.
Det var tryggt att veta att jag inte var motarbetad och det är ju klart att hon blev orolig att jag skulle ändra mig
och flytta till Stockholm där en del av mina biologiska rötter finns. Jag fick inget svar på brevet och det var ju
frustrerande att bli spolad på det viset, när man varit så orolig i uppväxten att de skulle kidnappa mig.

När jag var 20 år skrev jag igen, det hände fortfarande inget. Är jag bortglömd nu, finns det något som gör att en
Bi-mor kan förtränga att hon fött ett barn? Det var lika jobbigt att inte få gensvar på kontaktfronten som det var att
uppleva rädslan att bli kidnappad.

Då undrade jag om jag fått ett hjärnsläpp och blivit skvatt galen. Känslorna är svåra att beskriva men man känner
igen dem när de kommer. Jag ringde en gång till min Bi-mor och hon lovade att ringa mig senare, vilket hon inte gjorde
utan de bytte till hemligt nummer. Då blev jag förbannad, har jag ödslat all den energi som det tar att grunna och
oroa sig för min bakgrund och så skulle det ta slut här?

Nu vet jag idag att det var p.g.a. en alkoholist till granne som gjorde att de bytte nummer. Men jag undrar ändå
hade de verkligen ändrat om jag inte hade ringt, för jag gjorde ju ett intrång i en skyddad värld, där jag inte existerade.
Min Bi-far kan jag aldrig ta reda på, för det står fader okänd i mina papper. Det är också något man blir irriterad över,
där stod jag och stampade på en fläck och kom ingenstans i livet.

PUSSELBITARNA

Jag har alltid tyckt att det varit tomt prat när folk säger att de saknar eller hittar pusselbitarna i sitt liv, men nu
förstår jag innebörden av pusselbitarna. Det kändes hela tiden att något saknades men jag visste inte vad.
Nu vet jag att under hela min uppväxt, trots rädslan, har jag saknat bakgrunden till adoptionen och undrat över
mina biologiska arvsgener.

TELEFON OCH TÅRAR

Min räddning kom när jag började en studiecirkel i släktforskning där jag jobbade med den biologiska sidan.
Anledningen vet jag idag, som jag inte vågade erkänna för mig själv, var att jag kanske kunde hitta en biologisk
bit av mig själv på närmre håll än jag trodde. Jag kontaktade pastorsexpeditionen i Sundsvall angående information
jag behövde om mina Bi-morföräldrar, kvinnan som tog emot mitt samtal var enormt hjälpsam och duktig på att prata
med mig.

Hon fick ur mig att jag hade biologiska rötter där och inte fått gensvar från Bi-mor. Hon tyckte att jag skulle ringa
till min Bi-mormor, hon tog t o m fram bi-mormors telefonnummer. Hon fick mig att inse att Bi-mormor kanske ville
att jag skulle kontakta henne, och att hon skulle få avgöra själv om hon ville ha kontakt med mig.

Min reaktion var givetvis: NEJ!!!, absolut inte. Mitt försvar började genast, tänk om hon är döv, senil eller har
dåligt hjärta, tänk om hon dör när jag ringer henne hon är ju nästan 80 år. Men tack vare henne på pastors-
expeditionen så lovade jag att ringa b-mormor när jag kände mig modig. Min kompis och jag gjorde en deal,
eftersom hon hade tandläkarskräck så skulle hon gå till tandläkaren och jag skulle ringa mitt samtal till b-mormor.

Kompisen gick till tandläkaren och jag blev tvungen att ringa, jag ringde den 12 oktober 1994 och reaktionen var
positiv men jag började undra lite om hon var senil. När jag presenterat mig och sagt att hon var min biologiska
mormor, då sa hon; nej, men vems jänta är du då? Jaha, senil det är hon säkert inte tänkte jag men det var lite*
språksvårigheter med min dialekt, det förstod jag sen.

Min dialekt var ju inte lätt för en 80 årig utpräglad norrländska men det är ju klart hon fick ju en chock.
Det blev i alla fall en timmes samtal med mycket frågor och tårar och b-mormor berättade att hon och mina
B-mostrar hade längtat efter detta samtal, som de nästan inte trodde skulle komma. B-mormor berättade att
de kommit fram till att de inte hade kunnat hitta mig eftersom det enda de hade att gå efter var att jag antagligen
fått namnet Eva, men de visste ju inte var i landet jag hamnat. B-mormor blev mycket besviken när jag sa att jag
försökt få kontakt med Bi-mor men att hon inte visat något intresse. B-mormor tyckte att Bi-mor kunde ha sagt till
dem att jag försökt få kontakt så kunde de kontaktat mig.

Nu ska jag säga något som jag alltid sagt är en klyscha.... Det var den sista pusselbiten som kom på plats nu.
ja faktiskt var det så, även om jag inte saknade kontakten med biomamma så var kontakten med mostrar och
kusiner och mormor helt underbart. Jag kände igen mig själv i mångt och mycket i deras sätt och utseendemässigt
var jag väldans lik moster K. Vi hade många saker gemensamt oxå som vi inte visste om att vi gillade på varsitt håll.

Tex jag och K hade köpt likadana bilar, samma färg, årsmodell och typ näst intill samtidigt, vi hade bara gröna växter
och vi var lite så där att om du inte gillar hur jag har det får du gå....Vi har varit förlovade lika länge med våra gubbar
samt en massa andra saker som skett samtidigt eller i närheten. Det var nästan skrämmande och uppleva sådan likhet
med någon man inte växt upp med.

Syrran Carola hade jag inte träffat ännu eftersom hon inte visste att jag fanns ;-(
Jag jobbade febrilt med att försöka få till en träff med henne, kusin S tyckte att det var bio-mammas sak att tala
om för Carola att jag fanns till. Nu klarade hon inte ut detta så jag fixade helt enkelt fram hennes adress (Carolas
alltså) och skrev ett brev där jag berättade om läget.

En kväll ringde telefonen hemma och jag var hos en kompis, Nisse ringde mig på mobilen och sa att min syrra
ringt.... jösses vilket kaos det blev i min hjärna.... Jag hittade inte hem så jag svängde av fel avfart och körde
helt snurrigt. När jag kom hem ringde jag syrran och vi pratade och pratade.... hon berättade hur hon känt och
reagerat när hon fick mitt brev, givetvis dök ju frågan upp varför hon inte visste något om mig osv...

Vi bestämde att vi börjar vårt gemensamma vaddetnubliravdettaförhållande från vad det är denna dag vi pratade.
Jag åkte upp till henne i Sthlm och jösses vilket lip det blev när vi träffades, vilken känsla.... helt plötsligt hade
jag en lillasyster, visserligen hade jag alltid önskat mig en storebror och tyckte att det kunde ju mamma coh pappa
fixa för det var ju bara och besälla en :-)

I alla fall så gick det alldeles utmärkt att få en lillasyrra, men folk här i stan blev ju lite ställda när jag helt plötsligt
kom och presenterade min syrra???? Vadå har du en syrra.... jo det ser jag ju hur lika ni är....
Hallå vadå lika.... vi är som natt och dag i likhet utseendemässigt, men vansinnigt lika inombords i mångt och mycket.

Vi träffas tyvärr inte så ofta eftersom vi bor i olika delar av landet och det är kostsamt att köra så långt, sen har vi
ju även våra hundar som måste hysas in om vi ska på längre läger ;-)